Att kunna ta in att du, lilla älskade mormor, aldrig kommer att svara i telefonen igen.
Att du aldrig mer kommer att stå och vinka i fönstret, gå runt i dina blåa
sockor, bjuda på kaffe kokat på spisen i den röda kannan, skratta högt med huvudet
bakåtlutat, be mig kolla om det kommit någon post på vägen ut, säga att jag är fin i håret,
låta mig ligga med huvudet i ditt knä när vi kollar på tv medans du stryker mig över
håret, baka mina favoritkakor, berätta om dina män, visa dina nya kläder, prata för många
timmar i telefonen, följa B-såpor slaviskt trots att du tycker att de är urusla (men ändå inte),
nynna på Patsy Cline, bli glad för blommor, skratta åt ålderdomens alla konstigheter,
säga att du kommer ihåg när jag var liten och du inte var kortast i familjen (för du är ju bara
163 centimeter lång), prata om när vi besökte Spanien, fråga hur det går med kärleken
och skratta och säga att vi har ju varandra iallafall, kämpa mot din överfulla frys som måste pusslas med länge för att få ut något överhuvudtaget, ha din omsorgsfullt pyntade plastgran
varje år, lukta sådär gott som bara du kan, prata om danser du varit på, klaga på ömmande fötter och för klumpiga skor, vara sådär fin att man håller på att gå av, ha världens mjukaste
finaste lockiga vita hår, bara finnas.
Det är fortfarande helt overkligt i min värld. Förutom i korta, korta stunder då det tränger
sig på, gör sig påmint och krossar mitt hjärta och gör för ont för att det ens ska vara möjligt
att inte trycka ifrån sig ännu en gång. Det har gått tre dagar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar