Strobes and blues andas igen. Som i en film. (När en av karaktärerna dött. Eller har han det?, nej han andas väl, andas han??, HAN ANDAS, puh, eller gör han verkligen det?) Jo.

Jo, Strobes and blues drar några trevande andetag, igen. Det kan väl vara på sin plats att visa ett livstecken någon gång mellan varven; efter jakt på soffa, före elavtal, mellan sommaren och hösten. Lövträden ger upp och jag flyttar hemifrån. Inbillar mig att jag ska växa en hel massa som person. En person med en fyrtiotalssoffa och alltid alldeles för mycket tankar.

På återseende. Snart, hoppas jag.

Jag har börjat kliva upp 08:05. Vareviga morgon. Hasar mig upp ur sängen med torra ögon och slår på både teve och dator, det kan knappast bli tillräckligt med ljud; utan ljud så somnar jag på plats. I köket äter jag två knäckebrödsmackor med smör och ost, sen blir jag genom högljudda mjaoanden tvingad av den Ständigt Hungrige perserkatten att mata honom. Omedelbart.

På dagen tänker jag på restauranginredning, vädret under promenaden och han som jag saknar så mycket. På kvällen ligger jag i badet och sjunger, målar valar med kallt kaffe som färg, försöker lära mig gitarrackord och får ömma fingrar, kollar på skräpteve och har svårt att koncentrera mig när jag försöker läsa böcker.

Verkar inte närma mig någon lösning på mitt datorkrångel. Vankar runt i huset med rastlösa ben. Stillar mig med att klappa världens fluffigaste perser en stund, tills han tröttnat på min påtvingade intimitet och slår slött med tassen efter min hand. Dricker fyra koppar kaffe och går ut och andas nollgradig luft. Läser fina bloggar. Somnar på soffan och drömmer om någon som jag saknat och som alltid ler med blicken fäst i marken.

Imorgon, förutom att smyga omkring på biblioteket i jakt på de allra finaste gömda böckerna, så ska jag visst servera mat till frimurare. I vit skjorta och svarta strumpbyxor. Stå utanför hotellets personalingång och röka lite trotsigt mellan varven. Skratta ihop med galanta arbetskamrater i köket (åt taffliga raggningsrepliker och sås på medaljer). Åka hem med sådär lagom ömma fötter och ett trött huvud.

Men, man ska leva i nuet. Säger dom. Och just nu är det inget annat än det prassligaste duntäcket och Californication som gäller.

Får lov att säga förlåt för att bloggen, trots sin korta livstid, redan ligger lite halvt på hyllan och vilar. Det är trots allt så att jag är alldeles för förtjust i fotografier och filmer för att bara kunna fylla den med text, och just nu lider jag av photoshophaveri. Spenderar alltför långa stunder med att sucka, himla med ögonen, behandla datorn lite omilt, ställa mig vid fönstret och räkna till tio. Sånt där.

Tills jag löst mitt programproblem så lyssnar jag på Lykke Li's nya album (speciellt I know places), promenerar med min syster (hon som nästan alltid skrattar i sömnen och gör en så glad att det svider i hjärtat) och förälskar mig i väldoftande halsdukar.

Idag sitter jag här med hurtigt rödrosiga kinder efter en promenad på snöiga fält med världens gladaste schäfer. Snart ska jag gå och brygga en kanske fem-sex koppar kaffe och dricka upp dem alldeles för fort, sådär fort att huvudet snurrar och en lätt halsbränna gör sig påmind. Bara så att ni vet.

Färgat håret mörkare, ätit stressig middag med två av de bästa jag vet, varit på en sån där

förfest som man längtar tillbaka till dagen efter. Slarvat bort grejer mitt i natten, kramats,

frusit på väg till caféer, förträngt allt som är jobbigt ett tag, rökt i portar till vänner,

funderat på vad man egentligen har på sig på en begravning. Ätit nudlar stekta i soya,

druckit vodkadrinkar och lidit av hjärtesorg.

(Vad jag har gjort sedan sist, alltså)

Tänker på pälsen du hade hängandes i hallen, nyss uttagen ur garderoben.
Undrar om du hade tänkt börja använda den efter alla år, om du hade stått tidigare
samma dag och speglat dig i den.

Och nu frågar de om jag vill ha den.

Jag är Lucy in the sky, jag är högt över molnen

Knastrande vårgrus under fötterna verkar få vänta.

Det här är en sån dag då man får värma fingrarna mot kaffekoppen, gå runt i sockor

och sucka högt över snön som faller utanför fönstret. Ännu en sån dag alltså.

Men, idag ska jag äntligen få träffa en av mina bästa och vi ska kramas hårt, dricka några

glas vin, prata oss hesa, röka löjligt många cigaretter och kanske gråta en skvätt.

Så snön, vi bråkar inte idag va? Du sköter ditt och jag sköter mitt. Bra.

Jag har förfinat tekniken att avleda tankarna. Det är så jag gör för att fortsätta nu.

Det är befriande att en liten stund tänka bara på låten som spelas i bakgrunden, katten

som leker med (och i) resväskan, lukten som man bara hittar på en riktigt riktigt fin kille

och när snön ska smälta för sista gången-

jag kan rentutav känna ett litet skutt i hjärtat när jag tänker på vårgrus under fötterna och

cigaretter på uteserveringar. Synd att det här är en teknik som inte går att bygga sitt liv på.

Det enda hållet man kan gå åt är framåt.

Ps.

Jag har din tygpåse omsorgsfullt vikt i min skrivbordslåda. Den luktar fortfarande

som hemma hos dig. Klarar inte av tanken på att lukten kommer att försvinna med

tiden.

Ihop med tygpåsen du handlat med så många gånger ligger det sista jag någonsin

hann få av dig; ett klarrött läppstift från Clarins. En färg som inte passade dig, sa du,

men som du sa var fint på mig. I dina ögon var allt fint på mig, och det kommer jag

aldrig att glömma. I mina ögon var allt fint på dig också, men din envishet rådde

inga ord på. Älskade du.

Ds.

Att kunna ta in att du, lilla älskade mormor, aldrig kommer att svara i telefonen igen.

Att du aldrig mer kommer att stå och vinka i fönstret, gå runt i dina blåa

sockor, bjuda på kaffe kokat på spisen i den röda kannan, skratta högt med huvudet

bakåtlutat, be mig kolla om det kommit någon post på vägen ut, säga att jag är fin i håret,

låta mig ligga med huvudet i ditt knä när vi kollar på tv medans du stryker mig över

håret, baka mina favoritkakor, berätta om dina män, visa dina nya kläder, prata för många

timmar i telefonen, följa B-såpor slaviskt trots att du tycker att de är urusla (men ändå inte),

nynna på Patsy Cline, bli glad för blommor, skratta åt ålderdomens alla konstigheter,

säga att du kommer ihåg när jag var liten och du inte var kortast i familjen (för du är ju bara

163 centimeter lång), prata om när vi besökte Spanien, fråga hur det går med kärleken

och skratta och säga att vi har ju varandra iallafall, kämpa mot din överfulla frys som måste pusslas med länge för att få ut något överhuvudtaget, ha din omsorgsfullt pyntade plastgran

varje år, lukta sådär gott som bara du kan, prata om danser du varit på, klaga på ömmande fötter och för klumpiga skor, vara sådär fin att man håller på att gå av, ha världens mjukaste

finaste lockiga vita hår, bara finnas.

Det är fortfarande helt overkligt i min värld. Förutom i korta, korta stunder då det tränger

sig på, gör sig påmint och krossar mitt hjärta och gör för ont för att det ens ska vara möjligt

att inte trycka ifrån sig ännu en gång. Det har gått tre dagar nu.

En ny blogg. Igen.

Främst för att det alltid kliar så mycket i fingrarna när det snurrar i huvudet.

För att skräcken att glömma nån endaste liten detalj gör att jag får ont i magen.

För att när jag om tio år tänker på idag så kommer allt vara efterkonstruktioner.

För att skriva om nätterna då man torkar tårarna med täckets kant.

För att skriva om nätterna då man dansar under blinkande lampor.

För att skriva om dagarna då det är så kallt att händerna skiftar i blått efter rökning.

För att skriva om morgnarna då solen värmer axlarna ute på altanen.

För att skriva om döden.

För att skriva om livet.