Strobes and blues andas igen. Som i en film. (När en av karaktärerna dött. Eller har han det?, nej han andas väl, andas han??, HAN ANDAS, puh, eller gör han verkligen det?) Jo.

Jo, Strobes and blues drar några trevande andetag, igen. Det kan väl vara på sin plats att visa ett livstecken någon gång mellan varven; efter jakt på soffa, före elavtal, mellan sommaren och hösten. Lövträden ger upp och jag flyttar hemifrån. Inbillar mig att jag ska växa en hel massa som person. En person med en fyrtiotalssoffa och alltid alldeles för mycket tankar.

På återseende. Snart, hoppas jag.

Jag har börjat kliva upp 08:05. Vareviga morgon. Hasar mig upp ur sängen med torra ögon och slår på både teve och dator, det kan knappast bli tillräckligt med ljud; utan ljud så somnar jag på plats. I köket äter jag två knäckebrödsmackor med smör och ost, sen blir jag genom högljudda mjaoanden tvingad av den Ständigt Hungrige perserkatten att mata honom. Omedelbart.

På dagen tänker jag på restauranginredning, vädret under promenaden och han som jag saknar så mycket. På kvällen ligger jag i badet och sjunger, målar valar med kallt kaffe som färg, försöker lära mig gitarrackord och får ömma fingrar, kollar på skräpteve och har svårt att koncentrera mig när jag försöker läsa böcker.

Verkar inte närma mig någon lösning på mitt datorkrångel. Vankar runt i huset med rastlösa ben. Stillar mig med att klappa världens fluffigaste perser en stund, tills han tröttnat på min påtvingade intimitet och slår slött med tassen efter min hand. Dricker fyra koppar kaffe och går ut och andas nollgradig luft. Läser fina bloggar. Somnar på soffan och drömmer om någon som jag saknat och som alltid ler med blicken fäst i marken.

Imorgon, förutom att smyga omkring på biblioteket i jakt på de allra finaste gömda böckerna, så ska jag visst servera mat till frimurare. I vit skjorta och svarta strumpbyxor. Stå utanför hotellets personalingång och röka lite trotsigt mellan varven. Skratta ihop med galanta arbetskamrater i köket (åt taffliga raggningsrepliker och sås på medaljer). Åka hem med sådär lagom ömma fötter och ett trött huvud.

Men, man ska leva i nuet. Säger dom. Och just nu är det inget annat än det prassligaste duntäcket och Californication som gäller.

Får lov att säga förlåt för att bloggen, trots sin korta livstid, redan ligger lite halvt på hyllan och vilar. Det är trots allt så att jag är alldeles för förtjust i fotografier och filmer för att bara kunna fylla den med text, och just nu lider jag av photoshophaveri. Spenderar alltför långa stunder med att sucka, himla med ögonen, behandla datorn lite omilt, ställa mig vid fönstret och räkna till tio. Sånt där.

Tills jag löst mitt programproblem så lyssnar jag på Lykke Li's nya album (speciellt I know places), promenerar med min syster (hon som nästan alltid skrattar i sömnen och gör en så glad att det svider i hjärtat) och förälskar mig i väldoftande halsdukar.

Idag sitter jag här med hurtigt rödrosiga kinder efter en promenad på snöiga fält med världens gladaste schäfer. Snart ska jag gå och brygga en kanske fem-sex koppar kaffe och dricka upp dem alldeles för fort, sådär fort att huvudet snurrar och en lätt halsbränna gör sig påmind. Bara så att ni vet.

Färgat håret mörkare, ätit stressig middag med två av de bästa jag vet, varit på en sån där

förfest som man längtar tillbaka till dagen efter. Slarvat bort grejer mitt i natten, kramats,

frusit på väg till caféer, förträngt allt som är jobbigt ett tag, rökt i portar till vänner,

funderat på vad man egentligen har på sig på en begravning. Ätit nudlar stekta i soya,

druckit vodkadrinkar och lidit av hjärtesorg.

(Vad jag har gjort sedan sist, alltså)

Tänker på pälsen du hade hängandes i hallen, nyss uttagen ur garderoben.
Undrar om du hade tänkt börja använda den efter alla år, om du hade stått tidigare
samma dag och speglat dig i den.

Och nu frågar de om jag vill ha den.